Ofrivilligt barnlös?

Det var så här det började...

I september 2001 slängde jag mina p-piller. Vi hade bestämt oss, vi skulle skaffa barn! Vi hade bara känt varandra i ett halvår, men varför skulle vi vänta? Han var mitt livs kärlek och vi ville båda ha barn. Det kändes bara som slöseri med tid att vänta längre. Cigaretterna åkte med i samma soppåse. Det skulle inte finnas någon risk att jag skulle skada vårt barn. Jag köpte ägglossningstest på apoteket. Jag var så entusiastisk. Självklart skulle jag bli gravid på en gång!

Mensen kom. Okej det kanske var lite väl optimistiskt att tro att jag skulle bli gravid första månaden, även om vi hade sex då jag visste att jag hade ägglossning. Jag hade ju ändå ätit p-piller i tio år, det tar nog lite tid innan kroppen kommer igång.

Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt kraftig mensvärk. Men sedan jag slutade med p-pillren så blev den ännu värre. Jag var mer eller mindre sängliggande en vecka före mens och de två första dagarna på mensen. Jag sökte läkarvård, men som så många gånger tidigare fick jag bara en klapp på axeln med orden: "-Lilla gumman, alla kvinnor har mensvärk! Gå hem och lägg dig och ta en Ipren".

Efter ytterligare några månader så hade jag ont jämt. Varje dag, hela tiden hade jag mensvärk. Inte lika kraftigt som dagarna innan mens, men jag hade ständigt en molande värk i magen. Jag fortsatte att göra ägglossningstest varje månad. Nu började vi båda fundera på om det kunde vara något fel på någon av oss.

Till slut hade jag så ont så att jag inte stod ut längre. Jag åkte in akut, dubbelvikt med så kraftiga menssmärtor. Då blev jag inlagd och opererad dagen därpå. Det visade sig att jag hade endometrios. Läkarna förklarade att ca 30% av de som har endometrios har svårt att få barn på naturlig väg eftersom äggledarna ofta vuxit igen. Det finns två sätt att behandla endometrios, det ena sättet är att man med hjälp av mediciner hamnar i klimakteriet under ett halvår. Sedan tar det ytterligare ca tre manader innan kroppen kommer igång igen. Det andra sättet är att bli gravid. Då vilar endometriosen under graviditeten och under amningstiden.

"-Okej, eftersom jag uppenbarligen har svårt att bli gravid på egen hand. Finns det någon möjlighet att ni kan hjälpa mig att bli gravid, eftersom det dessutom är en form av behandling?" Det var de inte så pigga på eftersom vi bara försökt få barn i nio månader och för att jag bara var 25 år. De tyckte istället att jag skulle påbörja behandling mot endometriosen så fort som möjligt och sedan när de där nio behandlingsmånaderna var över så kunde vi försöka igen. Fast om äggledarna vuxit igen så hjälper förstås inte behandlingen mot barnlösheten... "-Så ni menar alltså att jag ska genomgå behandlingen på sex månader, vänta ytterligare tre månader innan kroppen kommer igång. Därefter försöka bli gravid i ett år, sedan kontakta er igen för att få ställa oss i kön som är ca ett år? Det kan alltså dröja tre år innan ni kan hjälpa mig att bli gravid om jag inte blir det på naturlig väg?" Japp, det var rätt uppfattat. Vi var ju så unga vi kunde ju gott vänta några år. Men vi ville inte vänta. Vi ville ha barn nu! Och om graviditeten gjorde att min värk dessutom försvann så ville vi definitivt att jag skulle bli gravid så fort som möjligt.

Det fanns bara ett alternativ, att vända sig till en privatklinik.

I slutet på augusti 2002 var vi på första besöket på Sophiahemmet. Där tyckte läkarna att det var väldigt positivt att jag var så ung och att det faktiskt ökade chanserna till en graviditet. De tyckte inte att det var nödvändigt att göra en utredning som drog ut på tiden utan det bästa var att köra på IVF på en gång så att jag blev gravid så fort som möjligt. Vissa prover gjordes dock. Paul testades och han var helt normal och sedan togs blodprov på mig tredje menstrationsdagen. När jag för en gång skull ville ha mens så dröjde den hela 67 dagar!

Okej, allt såg bra ut. Nu var det bara att börja. Nästa ultraljud visade att jag hade fått en blödning på ena äggstocken och den var tvungen att läka ut innan de kunde påbörja behandlingen. I december var det i alla fall dags. Vi hade bestämt oss för att göra ostimulerad och bara följa min naturliga cykel och plocka ut ägget när det var moget.

Allt gick bra, även om ägguttagningen gjorde fruktansvärt ont. Ägget blev befruktat och det sattes tillbaka två dagar senare. Första veckan hade jag ont efter ägguttagningen, när det släppte så gjorde sig den välbekanta mensvärken sig påmind, och mycket riktigt så fick jag mens dagen innan det var dags för gravtestet.

På grund av att julen kom så fick vi vänta ytterligare en månad innan nästa försök kunde påbörjas. Så i februari var det dags igen. Jag gjorde ultraljud och tog blodprov varannan dag i en veckas tid. Allt såg bra ut. Det var dags för ägguttagning igen och vi var så glada och uppspelta, den här gången skulle det lyckas! Ultraljudet visade att det inte fanns någon äggblåsa, jag hade fått spontan ägglossning. Det kändes verkligen som ett slag i ansiktet.

Dagen efter fick vi träffa vår läkare för att planera för framtiden. Vi ville testa stimulerad IVF och sätta tillbaka två ägg för att öka möjligheterna till graviditet. Han gick med på det och dagen efter började jag spraya med Suprecur.

Tredje gången gillt...

Vecka 1

Jag sprayar fortfarande, är inne på 6:e veckan. Allt för att få ned endometriosen så mycket som möjligt. Har ont i huvudet och svettas på nätterna. Den här veckan börjar jag med Puregoninjektioner. Oooh, det är läskigt att ta sprutor på sig själv! Första gången tog det verkligen emot att sticka in nålen i magen på sig själv. Men det gjorde inte så ont. Jag tar 100 enheter per dag.

Vecka 2

Nu har huvudvärken släppt och svallningarna försvunnit. Jag mår ganska bra.

Vi får höra talas om en schäferhane som blir misshandlad och bestämmer oss för att ta hand om honom. Dagen efter kommer Hoss hem till oss. Han är väldigt rädd. Men inte det minsta aggressiv.

Mot slutet av veckan börjar jag känna att det spänner i magen. Jag gör ultraljud ungefär varannan dag. Det är lite svårt att se men jag har ca 9 äggblåsor på högra äggstocken och 4-5 på vänstra. Det gör ont att lyfta benen och jag går inte gärna i uppförsbackar när jag är ute med Hoss.

Vecka 3

Det är dags för ägguttagning. Jag är riktigt orolig eftersom det gjorde så ont förra gången då de bara tog ut ett ägg och nu ska de ta ut många fler och sticka i båda äggstockarna. Jag försäkrar mig om att jag ska få kettogan så fort bedövningen släpper.

Det gick bra, de fick ut 8 ägg, de lämnade de minsta äggblåsorna. Efter operationen väntar jag med fasa på att smärtan ska komma. Men den kommer inte, det känns litegrann, men jag behöver inget mer smärtstillande. Efter 3.5 timme är jag ute och går med Hoss!

Dagen efter ringer de från labbet och berättar att alla 8 äggen är befruktade. Ett av dem har två kärnor, det har blivit befruktat av två spermier samtidigt så det går inte att använda. Men 7 ägg är ju alldeles tillräckligt!

Nästa dag är det dags för äggåterföringen. Vi får reda på att det endast var ett ägg som hade superkvalitet och går att frysa. De övriga 6 är av normalkvalitet. "Superägget" och ett ägg till sätts tillbaka.

Två dagar senare börjar jag få så ont i magen. Jag kan inte likna smärtan med någon smärta jag kännt förut. Det gör ont i hela magen och det är värre när jag rör på mig. Hela magen har svullnat upp och det ser verkligen ut som att jag är gravid. Jag ringer till Sophiahemmet och får komma in på ultraljud. Det visar sig att jag blivit överstimulerad. Äggstockarna har blivit kraftigt förstorade och det ligger vätska i buken.

Vecka 4

Jag kan knappt röra på mig. Så fort magmusklerna spänns så gör det fruktansvärt ont. Jag känner mig som en gammal tant, jag måste till och med ha hjälp för att komma upp ur sängen!

Läkarna säger att de som blir överstimulerade oftast blir gravida. Det låter ju bra, men jag vågar inte hoppas. Jag vågar inte hoppas för då blir jag bara mer besviken om det inte lyckas. Jag tänker mycket på vad vi ska göra om jag inte blir gravid. Antagligen ska jag opereras för min endometrios igen. Jag har mensvärk också. Det brukar jag i och för sig ha nästan jämt, men jag ställer mig mer och mer in på att det inte har lyckats.

Vecka 5

Jag tjuvtestar 12 dagar efter äggåterföringen. Sent på kvällen när vi sitter och tittar på TV går jag bara in på toaletten och gör graviditetstestet. De första tre minuterna visar det bara ett streck. Jag suckar djupt av besvikelse, men det var väl det jag visste. Efter ytterligare en minut börjar det andra strecket anas svagt, och efter fem minuter så är det faktiskt två streck! Det ena är visserligen svagare än det andra, men det är två streck!

Jag går ut till Paul som sitter helt ovetandes i soffan. Jag kramar honom, pussar honom och säger att jag älskar honom. Sedan tittar jag honom djupt i ögonen och säger "-Du ska bli pappa!" Han skiner upp som en sol! Men fattar ingenting och stammar "-Vaddå? Har du testat? Nu?!" Jag vifftar med gravtestet. "-Visst är det väl två streck? Det ena är svagare än det andra, men visst är det väl två?!"

Vi pratar länge den kvällen. När vi till sist lägger oss för att sova säger Paul "-Ska jag hålla om er?" Mmm.. jag myser vid tanken på att det finns ett litet liv inom mig.

Jag testar igen två dagar senare. Fortfarande positivt! Ytterligare två dagar efter det har vi tid till vår läkare. Han blir så glad när jag berättar att jag är gravid så han kramar om mig! Jag har med mig ett urinprov. Han gör testet framför oss. Och när vi sitter där och väntar på att strecken ska framträda så säger han till Paul "-Du ser så glad ut så det skulle nog visa positivt även om det var du som lämnat urinprovet..."

Vi har precis fått reda på att jag är gravid och vipps så är jag i vecka 5! Känns roligt att man får två extraveckor på köpet!

Vecka 6

Jag fortsätter att göra ultraljud ofta på grund av överstimuleringen. Ur smärtsynvinkel har det blivit något bättre, men äggstockarna är fortfarande lika stora. Normalt ska äggstockarna vara ca 4 cm. Där mina är som bredast är de 15 cm! Man kan inte göra något åt det. Äggstockarna fortsätter att jobba tills man är i graviditetsvecka 8-9, sedan kommer de att bli mindre igen. Nu ser man en liten mörk fläck i livmodern. Det är våran bebis! Den är fortfarande så liten så man ser inte själva fostret utan bara vätskan som den ligger i.

Den här veckan börjar också illamåendet. Det kommer plötsligt. Jag sitter och äter godis på kvällen och plötsligt börjar jag må jätteilla! Under natten vaknar jag flera gånger och mår illa. På morgonen är det fortfarande kvar. Det hjälper inte om jag äter eller inte. Jag mår lika illa hela tiden.

När jag gör nästa ultraljud ser jag två mörka fläckar i livmodern. Läkaren säger ingenting och jag frågar förskräckt "-Varför är det två mörka fläckar?!" "-Ja, det ser ut att bli tvillingar", svarar han lugnt. "-Neej!" skriker jag rakt ut. Vi hade knappt funderat i de banorna. Det var ju bara 25% chans att det skulle bli tvillingar.

Men när jag går därifrån har jag världens största leende på läpparna! Tänk att vi ska ha tvillingar! Jag ringer till Paul som är på jobbet. Han blir helt tyst, sedan säger han "-Du skojar?!". Jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag sitter på tåget på väg hem.

Vecka 7

Man ser att något rör sig i de mörka fläckarna. Det är hjärtat som har börjat slå! Whow! Jag visste inte att de började slå så här tidigt. Nu känns det mer på riktigt. De lever faktiskt, det är två små liv i min mage!

När jag gör ultraljud i slutet på veckan så ser man fostren. Man kan ana huvud och kropp. Båda är lika stora, eller lika små kanske man ska säga...

Eftersom det var skillnad på kvalitet på äggen, tänk om det blir som Arnold Schwarzenegger och Danny De Vito i Twins...!

Vecka 8

Den här veckan är jag "ledig" från Sophiahemmet. På sätt och vis är det lite trist, för det är så intressant att få göra ultraljud ofta och se hur barnen växer. Det är verkligen en fördel med att ha blivit gravid genom IVF-behandling. De som blir gravida på naturlig väg får ju oftast göra ett enda ultraljud under hela graviditeten. Sedan får de läsa sig till vad som händer med fostret. Jag kommer antagligen att få fortsätta göra ultraljud ganska ofta under hela graviditeten eftersom det är tvillingar och de kontrolleras oftare.

Mår illa väldigt ofta, men inte precis hela tiden som tur är. Känner mig trött och hängig. Ibland när jag rör på mig får jag som en kraftig mensvärk och måste ta tag i någonting tills det släpper. Det känns lite olustigt och jag är rädd för att jag ska få missfall. Men enligt läkarna så är det min endometrios som fortfarande spökar. Magknip får jag också ofta. Tydligen kommer tarmarna ofta i olag när man är gravid därför att kroppen bara fokuserar på livmodern. Sedan hjälper det väl till att jag har så stora äggstockar som trycker mot tarmarna.

Den här veckan är missfallsrisken som allra störst har jag hört. Bara vetskapen om detta gör ju att man blir orolig! Men när jag träffade min läkare så lugnade han mig. Han bedömde att risken för att jag skulle få missfall ligger på ett par procent. Allt ser jättebra ut. Barnen är lika stora, 21 mm. Enligt hans beräkningar så ska de vara 19 mm i mitten på vecka 9, så de är till och med lite större än normalt. Kanske beror det på att Paul är 1.90 och jag 1.80? Det kanske är två potentiella basketspelare som ligger där inne...;o)

Äggstockarna är fortfarande stora. Det dröjer ett par veckor till innan svullnaden går ned eftersom det är tvillingar. Men nu gör det inte alls lika ont längre. Illamåendet är kvar, men jag kräks inte i alla fall. Något jag nästan har fobi för att göra. Jag har inte kräkts sedan jag var i tonåren och missbedömde lite med spriten...

Känner mig inte lika trött längre. Förut kunde jag sova i 12 timmar i streck och sedan gå och lägga mig och sova 3 timmar på eftermiddagen och ändå somna i tid på kvällen! Illamåendet har däremot inte blivit bättre. Mår väldigt illa nästan hela tiden.

Jag har sagt hejdå till Sophiahemmet och väntar nu på att få en kallelse från specialistmödravården på Danderyds sjukhus. Det är över en vecka sedan jag gjorde ultraljud. Känns som en evighet, önskar att jag hade en ultraljudsmaskin hemma så att jag kunde titta varje dag och se hur de växer och att hjärtat slår.

Tycker att magen börjar puta ut lite. Visserligen har den varit svullen hela tiden p.g.a. äggstockarna. Men den har förändrats. Kulan sitter lite längre ned och är ganska hård. Jag vill ha jättestor mage nu!

Vet inte om det är hormonerna som spelar mig ett spratt. Känner mig deppig och gråter ofta. Oroar mig för hur jag ska klara av att ta hand om två barn och en hund när jag är ensam på dagarna.

Det händer inte så mycket nu. Magen har inte växt ett dugg, tycker snarare att den blivit plattare. Brösten däremot växer så att det knakar. Har växt ur alla BH:ar, det ser ut som att jag har fyra tuttar istället för två... Måste ta mig in till stan och köpa ett par nya. Undra om jag ska passa på att köpa ett par mammabyxor också...

Har fått kallelsen till Specialistmödravården på Danderyd. Ska dit om två veckor.

Magen har fortfarande inte växt något mer. Jag mår väldigt illa, har ofta huvudvärk och känner mig allmänt risig. Jag har lite mensvärk också. Ingen av de jag känner som varit gravida har kännt mensvärk under deras graviditeter. Ska bli skönt att komma till mödravården nästa vecka så att man får se att båda mår bra. Man behöver ju inte börja blöda för att få missfall, hjärtat kan bara sluta slå.

Det har hänt ganska mycket med barnen förhoppningsvis. Jag har läst i tidningar och böcker att nu kan de sträcka på sig, klia sig på näsan, suga på tummen och till och med börja uppfatta ljud! Måste börja prata allvar med dem och säga åt dem att börja växa!

Tydligen lyssnade de, för nu börjar magen faktiskt puta ut. Efter lite tjat fick vi göra ultraljud, det var tydligen inte självklart att man gjorde det på spec.MVC. Den ena sparkade, vifftade och for runt som bara den. Den andra sov. Det var en otrolig upplevelse att få se. Efter en stund vaknade den andra också och började viffta.

Jag berättade förstås om alla mina krämpor. Fick reda på att det fanns receptfri medicin man kunde ta emot illamående. Kul att man får reda på det nu, när man har mått illa sedan vecka 6. Huvudvärken trodde de tyvärr att jag skulle få stå ut med hela graviditeten. Som tur är blev jag sjukskriven hela sommaren. Skönt att inte behöva känna sig tvingad att gå till jobbet när man mår så här dåligt.

De frågade om vi hade skrivit in oss på vanliga MVC. Det hade vi ingen aning om att vi skulle göra. Vi trodde att vi skulle gå på spec.MVC istället. Tydligen skulle vi ha skrivit in oss där i vecka 8-9. Ringde på en gång när jag kom hem, men fick inte en tid förrän om en månad.

Nu känns det som att jag äntligen kan andas ut lite grann. De första kritiska 12 veckorna är över och jag vet att båda mår bra.

Illamåendetabletterna hjälpte inte. Har legat i sängen nästan hela veckan. Om jag inte mår illa så har jag huvudvärk. Huvudvärken brukar dessutom hålla i sig i tre dagar. När jag ligger på rygg så får jag ont i ischias.

Det är många nackdelar med att vara gravid, som man inte tänkte på innan. Jag trodde att lite illamående skulle kännas ganska skönt, att man liksom känner att man är gravid. Precis som träningsvärk kan vara skönt, för då känner man att man har tränat. Men jag har vid flera tillfällen mått så dåligt att jag bara gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Men självklart är jag överlycklig för att jag är gravid!

Jag har gått med i Svenska Tvillingklubben och tjuvtittat lite på barnvagn. Det lutar åt att det blir en tvillingvagn på längden. Det verkar smidigast och så får barnen gott om plats och behöver inte bråka med varanda.

Jag ska försöka hitta en dagmatte som kan gå ut en långprmenad med Hoss varje dag, den första tiden. Jag kommer inte klara av att ta hand om två barn och orka gå ut med Hoss när Paul jobbar. Det är lika bra att erkänna det nu och försöka göra det bästa av situationen. Hoss har vekligen blivit en urmysig hund, och han älskar barn!

Jag tror att jag börjar få foglossning. Jag har jätteont i korsryggen. Konstigt att det börjar redan. Jag får ta upp det med MVC när vi ska dit.

Byxorna börjar sitta väldigt tight om magen, så jag har varit och köpt mammakläder. Två par byxor och två t-shirtar. Men de är fortfarande väldigt stora så jag får gå och dra i dem hela tiden för att inte tappa byxorna. De sitter nog bättre om ett par veckor.

Jag har fått urinvägsinfektion. Så nu äter jag pencillin. Jag hade hoppats att jag skulle klara mig ifrån det när jag är gravid, men icke sa Nicke. Jag bad samtidigt läkaren att göra ett ultraljud eftersom jag fortfarande har ont i äggstockarna. Och för att jag ville se en glimt av barnen förstås! Läkaren var väldigt ung och oerfaren och hon hittade bara ett barn! Men det var ingenting att oroa sig för, sa hon. Dum som jag var så bara fann jag mig i situationen och bad henne inte hämta en annan läkare som kunde dubbelkolla. Jag gick hem och grubblade. Ville inte oroa Paul så jag berättade ingenting för honom förrän efter flera dagar. Han blev självklart också väldigt orolig, när jag berättade. Vi ska till MVC nästa vecka och hoppas att de kan hjälpa oss att ta reda på om det är ett eller två barn där inne. Nu när vi har ställt in oss på två barn så skulle det kännas fruktansvärt att förlora det ena.

Jag har bestämt mig för att ta körkort innan barnet/barnen kommer. Så nu kör jag två dubbellektioner i veckan. Dessutom är jag hundvakt på dagarna åt Hoss bästa kompis. Så jag hinner inte med så mycket mer än att köra bil och gå ut med hundarna. Men det är bra att jag har hund så att jag kommer ut och får motion. Annars skulle jag nog bara ligga i sängen, titta på TV och äta godis...

Vi lyckades få en tid till en läkare som kunde göra ett ultraljud. Så 8 dagar efter att jag fått reda på att det möjligtvis bara var ett barn, så fick jag reda på att det åter var två! Båda mådde bra och låg och sparkade. De låg på rygg båda två efter varandra. Jag hoppas att de vänder sig sedan så att de inte ligger kvar på tvären för då måste man föda med kejsarsnitt. Det är väl i och för sig också okej, bara det är planerat så att man kan vara vaken.

Jag tog blodprov och urinprov på MVC. Det visade sig att jag har järnbrist, trots att jag äter järntabletter. Jag ska försöka äta mer saker som innehåller järn för att slippa ta fler järntabletter eftersom man blir väldigt hård i magen av järntabletter. Så, ikväll blir det blodpudding...

Det är mitt i sommaren och otroligt varmt i Stockholm. Inte ett enda par skjorts kommer jag i. Klänningarna sitter som korvskinn. Dags att åka och köpa mer mammakläder.

Jag börjar redan känna mig klumpig. Jag måste ta hjälp av armarna när jag ställer mig upp och att ta sig ur bilen börjar bli lite bökigt.

Jag har fått otroligt dålig kondition sedan jag blev gravid. Ibland när jag är ute med Hoss känns det som att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen på mig. Men jag vet att det beror på att hjärtat nu måste pumpa runt 5-6 liter blod istället för 4.

Illamåendet har äntligen börjat släppa. Men någon gång varje dag mår jag illa fortfarande, oftast på kvällen.

Dags för det stora organiserade ultraljudet som alla gravida gör. Nu kan man se om det finns några större missbildningar på hjärta, ryggrad och huvud. Dessutom kan man eventuellt se könen om man vill. Efter en massa diskuterande fram och tillbaka har vi bestämt oss för att vi vill veta. Det är så mycket vi måste köpa och det känns trist att köpa allt neutralt. Paul vill ha en pojke och jag vill ha en flicka. Så det bästa vore ju förstås om det var en av varje. Men det viktigaste är förstås att båda mår bra.

I 25 minuter får vi titta på barnen! Läkaren mäter huvud, lårben och buk. Och tittar om allt ser normalt ut. Det gör det. De är lika stora och ligger och sparkar på varandra. Barnet på vänster sida är en pojke. Vi ser tydligt pungen och en liten snopp. Inga tvivel alls. Det ÄR en pojke. Barnet till höger är lite svårare att se vad det är för kön. Men det ser ut att vara en flicka! :o)

Nu har jag äntligen börjat känna när barnen sparkar! Tjejen sparkar ganska mycket och ofta medans pojken bara ger ifrån sig en spark lite då och då. Men på ultraljudet såg de också att moderkakorna ligger framtill, mot magen, så de dämpar väl en hel del av sparkarna.

Nu är jag alltså halvvägs. Troligtvis har jag väl kommit lite längre än det eftersom tvillingar oftast föds några veckor för tidigt.

Nu känns magen som en sten! Magen växer så fort att kroppen och musklerna inte riktigt verkar hänga med. Jag har fått väldigt ont i ryggen. Både i bäckenet och högre upp i ryggen. Så fort jag anstränger mig för mycket så får jag ont i magen. Jag tror att det är kroppens sätt att säga till mig att ta det lite lugnare.

Nu har pojken också börjat sparka en hel del. Framförallt när jag ligger på vänster sida. Det tycker han inte om. Först blir han ju lite klämd mot madrassen och sedan ligger syrran på honom från andra hållet. Jag förstår honom, jag skulle få klaustrofobi. Jag försöker att ligga på rygg, men då får jag ont i ryggen. Det är bökigt det där att hitta en bekväm ställning som passar oss alla tre.

Magen fortsätter att växa. Barnen sparkar ungefär lika mycket nu. Jag längtar tills vi ska på nästa ultraljud. Jag tror att det blir i vecka 28. De var ju inte helt säkra på att den högra verkligen var en tjej. Men vi utgår ifrån det.

Vi har varit och tittat på spjälsängar, skötbord, babysitters, bärselar m.m. Men vi vågar inte köpa något än. Vi vill vänta tills vi vet att de har en rimlig chans att överleva om förlossningen skulle komma igång för tidigt.

Var hos sjukgymnasten och fick mina misstankar bekräftade om att det är bäckenuppluckring/foglossning som jag har. Jag fick ett träningsprogram med mig hem som jag ska göra varje dag för att stärka musklerna kring bäckenet. Dessutom har jag börjat på vattengympa för gravida. Riktigt kul faktiskt!

Jag har varit på tvillingkurs också. Blev rädd för att få för tidigt. Det är tydligen inte alls ovanligt att förlossningen sätter igång redan före vecka 30. Men i genomsnitt föds tvillingar i vecka 36-37. Men kursen var bra och intressant. Roligt att träffa så många andra tvillinggravida. Jag tog mod till mig och beställde en tvillingvagn. Om något mot förmodan skulle hända så får man tillbaka pengarna.

Andra besöket hos Specialistmödravården. Vi fick lyssna på hjärtljuden. Pojken hade 148 slag per minut och flickan 141, vilket var helt normalt. Läkaren tyckte att jag var normalstor för att vara i vecka 24 med tvillingar. Själv tycker jag att jag redan är jättestor och undrar hur jag ska orka med magen i drygt 3 månader till. Jag bad henne göra en gynundersökning också för att kontrollera hur lång livmoderhals jag har. Livmoderhalsen får en väldigt hög belastning på sig när man väntar tvillingar och jag vet att min mamma hade kort livmoderhals och fick för tidig förlossning p.g.a. detta. Det verkade som tur var inte vara ärftligt. Jag har relativt lång livmoderhals. Så nu känner jag mig lite säkrare på att förlossningen inte kommer att komma igång allt för tidigt.

Ryggvärken blir värre och värre. Det spelar ingen roll hur jag sitter, ligger eller står, det gör ont hela tiden. Jag sover väldigt dåligt och har ibland tagit värktabletter när jag inte står ut längre. Dessvärre så hjälper de inte nämnvärt och det är ju onödigt att peta i sig piller i onödan.

Jag tror att båda barnen har lagt sig med huvudet nedåt. För det sparkar mest uppe vid revbenen.

Andra besöket hos vanligamödravården... Det är mycket nu. Nu hade pojken 140 slag per minut och flickan 146. Mitt järnvärde har fortsatt att sjunka trots att jag försöker att äta järnrik mat, ta järntabletten med c-vitamin o.s.v. Så nu får jag börja ta två järntabletter om dagen istället.

Det är konstigt, vi har vetat länge att vi ska ha barn. Men det var först när jag fick låna en kasse full med barnkläder och jag satt och gick igenom dem som poletten verkligen trillade ned. Plötsligt kände jag mig riktigt rädd. Det är ingen katt eller hund som vi ska ta hand om. Utan det är två människor! När jag berättade för Paul hur jag kände svarade han "-Ta det lugnt, det är långt kvar..." Så hans polett har nog inte riktigt trillat ned än...;o)

Min mamma har hjälpt mig att måla om gästrummet till barnrum! Ljusblått upptill, mellanblått nedtill och så en gullig nallebård i mitten. Det kommer att bli jättefint!

Jag har varit sjuk. Haft lite feber, yr och illamående. För säkerhets skull så åkte vi in till sjukhuset. Flickan har sparkat väldigt mycket, medans pojken har blivit jättelugn igen. Barnmorskan hittade flickans hjärtljud på en gång, men inte pojkens. Så vi fick vänta över en timme innan en läkare kunde komma och göra ett ultraljud för att se om bägge barnen mådde bra. De gjorde de som tur var. Flickan låg med huvudet nedat och fötterna och armarna ut mot min mage, ryggen mot min rygg. Pojken låg på tvären, med huvudet vid min navel och ryggen längs min mage och armarna och benen in mot min rygg. Troligtvis var det något virus som jag fått och yrseln och illamåendet kan bero på att jag fortfarande har för lågt järnvärde. Men det är sakta men säkert på väg upp.

Nu har pojken blivit jättepigg igen och sparkar på mina tarmar och organ. Det är riktigt obehagligt, ibland gör det till och med lite ont. Har verkar vara mest aktiv på nätterna och flickan på dagarna.

Nu har jag äntligen lyckats ta körkort också. Jag klarade både teoriprovet och uppkörningen på första försöket. Men så har jag ju kört och pluggat intensivt hela sommaren. Vi ska börja småtitta lite på en bil till mig. Det måste vara någon lite större variant så att både tvillingvagnen och Hoss får plats i bagageutrymmet. Våran Volvo V70 räcker tyvärr inte till.

Magen växer så det knakar. Nu ser jag nästan höggravid ut. Jag har än så länge inte fått några bristningar. Jag gnider in magen med olja lite då och då.

Jag har börjat få en hel del sammandragningar. Så fort jag har ansträngt mig för mycket så får jag ont i magen och sammandragningar efter ett par timmar. Det blir bara värre och värre och i slutet på veckan åker jag in till Danderyds sjukhus och blir inlagd. Barnen mår bra och alla värden är okej. Men om man får för mycket kraftiga sammandragningar så kan de sätta igång en förlossning. Jag befarar att jag mer eller mindre kommer att bli sängliggande resten av graviditeten. Som tur är så har jag redan fixat med hundvakt åt Hoss och hon kan börja gå ut med honom på dagarna med en gång.

Det är första gången som jag och Hoss är ifrån varandra. Jag saknar honom otroligt mycket när jag ligger på sjukhuset. Hoss mår inte heller bra. Han vill inte äta.

Totalt låg jag på sjukhuset i fyra dagar. Jag får fortfarande sammandragningar men jag fick åka hem. Jag fick med mig tabletter som jag ska ta om jag får många sammandragningar. De gör att livmodern slappnar av. Tyvärr så är biverkningarna inte så roliga. Jag får hjärtklappning, darrar och det känns som att jag är jättenervös eller väldigt rädd. Jag till och med darrar på rösten när jag pratar. Men om det är det jag måste ta för att förhindra en för tidig förlossning så är det klart att jag får stå ut.

Jag är så glad att jag hann ta körkort innan det här hände. Egentligen hade jag en senare uppkörningstid och skulle köra upp när jag var i vecka 30, men jag lyckades tidigarelägga den. Tur!

Jag har rätt så dåligt samvete. Paul jobbar, kommer hem, lagar middag, går ut med hunden och jag bara ligger i soffan och tittar på TV och blir uppassad. När mina föräldrar kommer över på fika så får de koka kaffet själva. Pauls mamma kommer hit och hjälper oss med städning och tvätt. Jag hoppas förstås att det kommer att bli bättre. Men tydligen så ska jag vara glad för att jag fick komma hem och inte behövde ligga inlagd på sjukhus resten av graviditeten.

Vi har även gjort en tillväxtkontroll. Barnen väger något mindre än vad de bör göra, men de har passerat 1 kg. Pojken väger 1044 gram och flickan 1079 gram. Vi har åter igen fått bekräftat att det ÄR en flicka och en pojke!

Det ena problemet avlöser det andra. Nuhar jag svullnat väldigt mycket, har huvudvärk och är fruktansvärt trött. Jag var på rutinkontroll på MVC och det visade sig dessutom att jag hade spår av äggvita i urinen. Alla dessa saker tyder på havandeskapsförgiftning. Så nu håller de mig under uppsikt och tar prover ofta. Blodtrycket är helt normalt och det har det varit hela tiden. När man får havandeskapsförgiftning så brukar man få väldigt högt blodtryck och mycket mer äggvita i urinen.

Pojken brukar få hicka ett par gånger om dagen. Man känner ett litet tickande i magen som håller på ungefär en kvart varje gång. Han kanske är för glupsk och dricker för fort? Jag har läst att barnen dricker ca 1 liter fostervatten om dagen. Tänk om vi drack så mycket vatten i förhållande till vår storlek varje dag!

Vi var på den tredje delen av föräldrautbildningen på MVC. I pausen ville min barnmorska kolla mitt blodtryck och ta urinprov. Det visade sig att jag hade mer äggvita i urinen än förra veckan och så hade jag väldigt högt blodtryck. Vi fick inte ens gå tillbaka in till föräldrautbildningen utan var tvugna att åka in till förlossningen med en gång. Där tog de blodprov och lyssnade så att barnen mådde bra. Därefter blev jag inlagd på samma avdelning som jag låg på tidigare. Blodproverna visade inga tecken på att det var havandeskapsförgiftning. Vartefter så sjönk blodtrycket och äggvitan i urinen blev mindre. Efter två dagar var blodtrycket nere på normal nivå och äggvitan helt borta. Så jag fick åka hem igen.

Dags för nästa tillväxtkontroll. Barnmorskan började titta med ultraljudet på den högra sidan, vi berättade för henne att det var en flicka. "-Nej, svarade hon, det här är en pojke!" "-Men säg inte att det är två pojkar i alla fall, vi som har börjat köpa rosa barnkläder och allt..." Barnmorskan tittade på barnet på vänstra sidan. "-Det här är en flicka." Vi blev lite förvirrade och brast ut i skratt, våra tvillingar hade bytt plats! Barnmorskan var ännu mer förvirrad, de ska inte kunna byta plats. Men vi hade det t.o.m. skriftligt på papper att det var en pojke på vänster sida och en flicka på höger, och nu var det alltså tvärt om! De hade dessutom gått upp jättemycket i vikt så när vi gick från ultraljudet till specialist mödravården för en rutinkontroll var vi väldigt glada.

På Spec.MVC lämnade jag urinprov och så kollade de blodtrycket och lyssnade på barnens hjärtljud. Jag mådde jättebra, men äggvitan i urinen hade kommit tillbaka och blodtrycket hade återigen stigit. Jag blev inlagd igen, för tredje gången. Mina värden blev bara sämre och sämre, så på söndagen den 26 oktober då jag var i vecka 32+0 bestämdes det att jag skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom jag hade kraftig havandeskapsförgiftning.

Pojken föddes 13:04, vägde 1880 gram och var 44 cm lång. Flickan kom ut en minut senare, vägde 1900 gram och var 42 cm lång.

Efter förlossningen fördes barnen till en neonatalavdelning och jag till uppvaket. Flickan fick ha en cpap de första dygnen, det ärett andningshjälpmedel som gör att lungorna inte kollapsar. Pojken klarade sig helt utan både cpap och syrgas. De matades via sond (en slang i näsan som går ned till magsäcken) och hade en massa elektroder på kroppen som mätte hjärtfrekvens, andning och syresättningen i blodet.

Själv mådde jag fruktansvärt dåligt de första dagarna efter förlossningen. Jag hade skyhögt blodtryck och varken morfin eller ketogan hjälpte nämnvärt mot smärtan i magen. Vissa dagar blev jag t.o.m. beordrad sängläge och fick inte ens åka rullstol ned för att träffa barnen.

Efter fem dagar började jag må bättre och både jag och barnen flyttades till en neonatalavdelning med samvård. Där fick vi ett eget rum, jag, Paul och barnen. Var tredje timme skulle de äta. Varje matningstillfälle bestod av ganska många moment. Byta blöja, väga, amma, väga, sonda, pumpa. Sedan hade man ca en timme att vila innan det var dags igen. Under ett dygn hade man alltså ätta timmar på sig att sova, äta, duscha m.m. och det utspritt på åtta tillfällen per dygn. Jag förstår inte vad föräldrar till ett fullgånget barn som bara ammar klagar på...

Hur som helst, vartefter tiden gick blev de duktigare och duktigare på att amma och man kunde dra ned på matningen via sond. De blev av med några av dioderna på kroppen och på enmånadsdagen tog de bort sonderna helt. Två dagar senare åkte vi hem. Nu får de i sig all mat via amning och har bara ett apnélarm som larmar om de inte andas på över tjugo sekunder. Eftersom de egentligen fortfarande skulle ligga kvar i magen så kan det hända ett de ibland glömmer bort att andas.

Klart att det är jobbigt att få barn. Att dessutom få för tidigt födda barn och tvillingar gör det förstås inte enklare. Men det är också underbart att få hålla sina barn i famnen. Man kan bara inte se sig mätt på de små underverken. Jag är så tacksam för att det finns behandlingar som IVF som kan hjälpa många av oss ofrivilligt barnlösa. Oavsett vart vart i behandlingarna ni befinner er så önskar jag er alla lycka till och hoppas att ni snart också sitter med ert barn i famnen.